Ett tvistemål kan vara antingen dispositivt eller indispositivt. Om ett tvistemål är dispositivt eller inte är mycket viktigt för processen i målet, och därför är det bra att veta vad skillnaderna mellan dessa två grupper av tvistemål består i. Det är även bra att ha en uppfattning om när ett tvistemål är dispositivt och när det är indispositivt. Denna artikel ska ge en översikt över detta. Låt oss börja med de dispositiva tvistemålen. Dispositiva tvistemål kallas för just dispositiva, eftersom de i hög grad präglas av den så kallade dispositionsprincipen. Dispositionsprincipen innebär att parterna får en mycket stor möjlighet att själva forma processen, eftersom vissa processhandlingar bara får företas av domstolen om en eller båda parterna yrkar (begär) detta. Motsatsen till dispositionsprincipen är att domstolen handlar på eget bevåg, utan att någon av parterna begärt att domstolen ska handla på det sättet. Ett exempel på dispositionsprincipen är att en domstol inte får ta upp ett mål på eget initativ, utan en av parterna måste lämna in en stämningsansökan till rätten för att domstolen ska få ta upp målet. Att ett tvistemål är dispositivt får störst betydelse för det så kallade processmaterialet. En mycket viktig följd av ett tvistemål är dispositivt är att rätten inte får döma svaranden att utge mer än vad käranden yrkat till käranden (förutsatt att domstolen dömer till kärandens fördel). Som exempel kan vi ta ett fall där käranden har yrkat att svaranden ska utge 10 000 kronor i skadestånd till käranden för att svaranden orsakat en skada på kärandens bil. Domstolen är då på grund av dispositionsprincipen förhindrad att döma svaranden till att han eller hon ska betala käranden till exempel 15 000 kronor. Domstolen får i ett dispositivt tvistemål inte heller ta upp vittnesbevisning på eget bevåg, utan vittnesbevisning kan bara tas upp efter att en part har begärt att så ska ske. Andra konsekvenser av att ett tvistemål är dispositivt är att en svarandes medgivande gör att kärandens talan ska bifallas, utan att domstolen gör någon egentlig prövning i sak av målet. Att svaranden medger yrkandet innebär att, för att ta samma exempel som ovan, att svaranden erkänner att han eller hon har orsakat skadan på kärandens bil och vill betala 10 000 kronor till käranden. Domstolen ska då döma svaranden till att göra detta, fastän domstolen vid en prövning kanske hade kommit fram till att svaranden bara ska betala 5 000 kronor eller att svaranden inte ska betala något alls. Vidare kan ett dispositivt tvistemål avgöras genom att parterna förliks eller genom ett så kallat skiljeförfarande. Om en part uteblir från förhandlingen kan en så kallad tredskodom meddelas i dispositiva tvistemål. Dispositionsprincipen har ingen inverkan på domstolens bevisvärdering och rättstillämpning, vilket innebär att domstolen till exempel kan grunda domen på en rättsregel som ingen av parterna hänvisat till. När en rättegång väl inletts gäller dessutom att parterna inte med hänvisning till dispositionsprincipen kan bestämma att själva förfarandet ska gå till på ett visst sätt, utan de regler som finns om hur en process ska gå till ska följas även i dispositiva tvistemål. Att ett tvistemål är dispositivt innebär alltså till exempel inte att parterna kan komma överens om att eventuella vittnen inte ska avlägga någon vittnesed. Då ett tvistemål är indispositivt har parterna mycket mindre makt över processen och domstolen har större möjligheter att handla på eget initiativ. I indispositiva tvistemål kan domstolen själv inhämta olika rättsfakta och lägga rättsfakta som inte åberopats av någon part till grund för domen. Domstolen kan även själv inhämta vittnesbevisning. Att ett tvistemål är indispositivt innebär dessutom att ett erkännande eller ett medgivande från den ena partens håll inte är bindande för rätten samt att tredskodom inte kan meddelas då en part uteblir från domstolsförhandlingen. Hur vet man då när ett tvistemål är dispositivt eller indispositivt? Som huvudregel gäller att dispositiva tvistemål är sådana tvistemål där parterna får förlikas. Detta är till exempel köprättsliga och avtalsrättsliga tvistemål. Indispositiva tvistemål är därmed mål där parterna inte kan förlikas. Detta är främst vårdnadsmål och äktenskapsmål.